Framme

En sömnlös ganska skakig resa slutade med ”den stora förvirringen i Peking”.
Att vi hade över 2 timmar på oss innan vi skulle vidare till Dalian var rätt så bra skulle det visa sig.
Den första tidboven var att taxa in…..
Har aldrig åkt sååå länge på sååå många banor innan planet kommit fram till gaten.
Det tog utan att överdriva 20 minuter från det vi landade till att vi stod stilla.
Att gaten var typ nummer 511 kanske hade något med tidsspannet att göra?
Efter en ganska naturlig pass/visa kontroll så började vi gå mot ”domestic transit”
Vi följde anvisningar runt krökar.
Vi följde anvisningar nedför trappor.
Vi följde allt så långt att vi till slut hamnade i en återvändsgränd.
I återvändsgränden stod 3 förvirrade killar och försökte hitta någon som helst likhet med det som stod på deras biljett och det som stod att läsa på ingången till något sorts tåg som tydligen tänkt dyka upp.
Nada!
Det stod en massa siffror och bokstäver på våra biljetter….men inget som ens liknade det 3iE-3iD-3iC som tydligen tåget som skulle komma snart skulle åka till.
Men nu hade det dykt upp mer folk som tydligen skulle åka så vi tänkte att det är väl bara att chansa…vi hade ju en viss tid att rådda upp allt ifall det nu skulle bli fel.
Tåget åkte en ganska bra bit från E till D.
D hade vi ingen samhörighet med och det var kanske lika bra eftersom en röst berättade att här fick ingen kliva av.
Så vi åkte till C….
På C fanns det inte heller några alternativ för samma röst tyckte att här skulle alla gå av.
Så vi gick av….
Efter att virrat runt lite gick vi in i en ingång som såg mer ut som en utgång.
I säkerhetskontrollen fastnade en av oss en stund eftersom det visade sig att han hade en tändare i väskan.
Han letade och letade.
Efter att ha gått igenom alla fack några gånger och rivit ur hela väskans innehåll hittade han till slut den skyldige.
Tydligen hade en tändare från någon resa för länge sen gömt sig i ett dolt utrymme i hans väska.
Nåväl……nu visade det sig att vi skulle till D.
D visade sig vara ungefär samma plats där vi tidigare inte fått stiga av.
När vi till slut stod vid vägs ände så förklarade en lagom intresserad flygplatsarbetare vid en disk att vi skulle vänta på en buss….eller inte….eller kanske.
Eftersom han svarade ja på om vi skulle gå ut och vänta….
Ja på om vi skulle stanna kvar och vänta….
Ja på om vi skulle gå någon helt annan stans….
Så bestämde vi oss för att sätta oss och vänta.
Vi skulle till D2….
Bussen till Dnågonannanstans dök upp.
Flygplatsarbetare sa ja.
Vi gick på bussen.
Den körde till D3.
Vi skulle alltså till D2.
Tydligen gick det lika bra med D3…..så vi gick av.
Vi fick en känsla att vi egentligen var på C igen….
Vi började gå mot D….igen.
Medans vi gick med ganska raska steg…tiden började ta slut…..så diskuterade vi att vi nog varit på exakt samma ställe hela tiden….bara någon våning hit eller dit i skillnad.
Men efter ännu en lång promenad från C till D så hamnade vi rätt.
Vi inledde vår sista etapp på resan och landade som vi skulle 1 timme senare.
Då hände en massa annat….

JoE

Stucken

De senaste 2-3 åren har jag fått ungefär 500 nålar i mig.
Blir nog fan aldrig van med det trots all träning.
Nästa vecka är det dags att leka nåldyna igen….
Har ju bara haft 4 nålar i mig de senaste 3 veckorna så det är väl dags att speeda upp lite.
På måndag ska jag ramla in på företagshälsovården för lite vaccinering inför Kinaäventyret.
Ska få spruta för stelkramp…..tabletter för difteri……drickblandning för kolera.
Snart är jag så välfylld att de kan skicka upp mig i rymden utan rymddräkt.
Nåväl….
På tisdag är det nålfritt trots att det är min normala medicindag.
Nu är det ju slut på min gamla medicinering så nu blir det nya rutiner och nya medicindagar skulle jag gissa.
Men redan på onsdag är det dags för nästa vända.
Ska in i det trånga röret!
För att jäklas lite extra så placerar de en i en fixeringsställning när de ska beama hjärnan i röret….så du inte ska röra dig.
Ligga i ett trångt rör med en ansiktsfixering som skulle få Hannibal Lecter att bli kissnödig gör folk som mig nervös.
För att jag ska bli mindre nervös så hjälper de mig på traven genom att spruta in Stesolid i armen på mig.
De har redan gjort ett hål i armen för att spruta in kontrastvätska så jag behöver bara en nål i mig.
De ska även ta CRP på mig i samma veva och det blir förhoppningsvis genom samma hål.
Stesoliden får den mest bekymmersamme att bli särdeles obekymrad under några timmar.
Brukar ta 20 sekunder innan jag brukar börja jollra som en alkis i Brunnsparken en fredageftermiddag.
CRP tar de för att de ska veta att jag inte har någon infektion i kroppen när det är dags för torsdagsnålen.
Torsdagsnålen i detta fallet är min nya medicinering.
Nu är det förhoppningsvis bara 1 nål på torsdag.
Men den nålen ska sitta i mig i närmare 6 timmar.
Kan ni tänka er…..jag kommer medicineras med inplanerad lunchrast.
Det kallar jag medicinering det!
Sen blir det förhoppningsvis nålfritt över weekenden.
Det hade uppskattats eftersom den helgen är den sista med kidsen på 3 månader.
För på måndag flygs jag iväg längst bort i Kina för 3 månaders jobb.
Många nålar blir det….

JoE

Ett liv i 180

Att det går undan är väl ett understatement.

Var på stora Kinamötet igår.

Stora Kinamötet hade förlagts mellan klockan 14-16.

Enkel match kan tyckas.

Men kommer man hem efter nattarbete klockan 7.30 så blir det lite jävligare.

Vaknar man för pissepaus med problem att somna om klockan 10.16 så förvärras det lite ytterligare.

Sen att vakna upp allmänt förvirrad 11.24 för uppstigning är det rent åt helvete.

Stora Kinamötet var av den luddiga modellen kan meddelas…..tyckte förvånansvärt mycket låg på oss själva.

Men kan säga så här….det går undan nu!

Vi åker iväg redan den 16:e…..13 dagar bort.

Var ju inte mycket idé att åka hem efter mötet…….fikade och gymmade för att sen ta ytterligare ett nattpass på det….finemang…eller inte.

Har man som jag ny medicinering och en ny MR inplanerad närmaste perioden blir man lite stressad.

I synnerhet när min neurosköterska fått idén att tillbringa den närmaste perioden på kanarieöarna.

Min nya medicinering ska gå av stapeln nästa vecka i alla fall…..om neurosköterskan hittat hem.

Den är tydligen en nästan 6 timmar lång historia.

Ska få tavegyl, kortison och Alvedon innan tydligen.

Sen 1000ml medicin på det.

Min MR var planerad till den 17:e…..känner att jag är ganska långt bort då.

Eftersom röret är skrämmande för mig så brukar jag få en vända stesolid i lugnande syfte.

Alltså blir jag ganska arbetsoför den dagen det ska MRas.

Så nu har jag…..trots min neurosköterskas semestertripp…..lyckats limma ihop både MR och behandling på samma dag.

Kan ju bara ta ledigt en dag tycker jag.

Nu ska det alltså stesolidas och MRas timme 1.

Sen ska jag på något sätt ta mig till mitt behandlingsrum för att där få lite andra gosaker innan den riktiga medicinen sätts in.

Tror inte jag kommer vara speciellt kontaktbar den dan hmmmm.

Det är alltså bråda dagar med en massa arrangemang.

Som lök på laxen har de försett mig med en jobbmobil…..

En Iphone……

Vi är redan ovänner jag och min Iphone kan jag lova.

Skulle skaffa ett appleid……

Efter att fyllt i typ 100 uppgifter skulle det ”bara” verifieras.

Verifieringen vill att du loggar in med appleid och mitt lösenord.

DET GÅR INTE!!!!!

Det står att det är fel!

Nollställer mitt lösenord.

Sen ska det verifieras igen.

DET GÅR INTE!!!!!

Varför kan de inte finnas andriodjobbtelefoner?

Iphone ger mig huvudvärk.

Skulle kunna skriva en massa till men som sagt……det är mycket nu…..har inte tid.

Ska bowla med kidsen nu…..sen hem och snabbäta……sen nattpass.

Det är mycket nu!

JoE

Tur i oturen

Jag vågar inte riktigt säga hur man ska bedöma en människa angående dennes förmåga att attackera problem.
Att vissa bara lägger ner och känner problemet välla över en som en lavin har jag viss förståelse för.
Att andra agerar struts och stoppar huvudet i sanden tills problemet försvinner eller hittar någon annan att jävlas med köper jag också.
Personligen anser jag…..nu kommer vi till det där med självinsikt hmmm……att jag…..Joacim….trots att jag är krass, kritisk och i många fall jävligt negativ…….jag hanterar problem på ett bra sätt.
Jag brukar inte fokusera så mycket kring problemet….jag brukar gå på lösningen på en gång….problem är ju till för att lösas….tycker jag!
Har gått en himla massa utbildningar i det här med lösaproblemmetodik.
Jättebra…visst.
Men ibland känns det som om man vill krångla till det hela.
Lös det bara!
Min svåraste fråga när det kommer till det som är tänkt att bli min största utmaning hittills….Kinajobbet….är min medicinering.
Har sedan januari 2014 fått medicin intravenöst var fjärde vecka på Varbergs sjukhus.
Så när jag idag åkte till Kungsbacka för halvårskontrollen hos min neurolog hade jag 4 lösningar med mig i bagaget.
1. Möjlighet att få medicinen i Kina.
Eftersom medicinen fungerat väldigt bra hade det bästa varit att på något sätt kunna få medicinera i Kina.
2. Möjlighet att byta medicin.
Det finns alternativ medicin som man bara behöver ta en gång i halvåret.
3. Möjlighet att åka hem varje månad.
Det är vanligast att man får 30 dagars visum i Kina.
Alltså behöver man lämna landet var 30:e dag.
Jag har pratat med vissa som faktiskt åkt hem några dagar varje månad.
4. Möjlighet att inte ta medicinen så tätt.
Det absolut sista alternativet.
Min läkare har sagt att han TROR att man skulle kunna nöja sig med att ta medicinen varannan månad.
Med dessa alternativ i bagaget gav jag mig av för neurologdejt.
Vi avhandlade alternativ 1 ganska snabbt.
Vem skulle ta den ekonomiska kostnaden?
Medicinen kostar ungefär 200000:- om året.
Visst var det en lösning…..men det var komplicerat.
Läkaren själv ramlade in på alternativ 2 alldeles av sig själv.
Inte så konstigt skulle det visa sig.
Vid min senaste medicinering för 2 veckor sedan vad det stora testomgången.
En gång i halvåret kör de alla tester som finns för att se hur min lilla kropp hanterar medicineringen.
Resultatet denna gång var att jag hade blivit JC-positiv.
Någon procent av de som använder den medicin jag tar blir varje år JC-positiva.
JC virus är inget bra har jag förstått.
Tydligen sätter det sig på hjärnan och även om jag kanske inte använder den så där hemskt mycket är det kanske något jag borde vara rädd om.
Detta betyder att jag måste byta medicin.
Se där….vissa problem löser sig av sig själva!
Nu är det ju ändå lite oroligt.
Min nuvarande medicin har ju verkligen fått mig att må bättre.
Ska jag nu ge mig in på en ny balansgång med risk för nya skov?
Nu är det ju erfarenhetsmässigt känt att denna nya medicin ska fungera minst lika bra som den andra.
Imorgon är det dags för ännu ett problem att lösas……Forden ska besiktas!
Har öst kärlek och ömma ord över den sen jag fick den åter från det DYRA verkstadsbesöket.
Svik mig inte nu Forden….jag behöver dig!

JoE

Rymling

Det var ganska många omständigheter kring den där jobbansökan.
När man vrider alla måsten mot vad jag vill och behöver blir man själv ganska vriden.
Jag ville men egentligen kunde jag ju inte…..
Har ju barn, ansvar och en massa annat som jag inte kunde överge….eller?
Någonstans har jag intalat mig själv att ska allt omkring mig fungera får jag nog se till att fungera själv först.
Har sökt många lösningar på problemet ska ni veta.
Så dök den där annonsen upp…..
Först ryckte jag på axlarna åt den.
Skulle jag anstränga mig att söka…..phööö!
Sen efter en stund tänkte jag att vafan…….jag kanske skulle kolla hur attraktiv man är där ute på marknaden….är det någon som vill ha en?
Samtidigt tändes en gnista inom mig…..är det kanske det här som skulle få igång mig igen….är det det här som kan få mig motiverad igen?
Från att vara helt ointresserad rasslade jag nu upp till att bli först marknadsbedömdintresserad sen motivationseskalatorisk för att till slut bli hypermotiverad.
Jävlar vad jag ville ha det här!
Jag friserade min gamla CV som låg i en gammal mapp och led.
Jag limmade ihop ett personligt brev som efter lite övervägande såg skapligt ut.
Jag hade skött mig så duktigt att jag blev överraskad att det tog nästan en vecka tills de ringde.
Jag skulle få komma på intervju.
Tror att min förbannade ärlighet ligger mig i fatet när jag går på intervju.
Jag berättar nog mer än det jag behöver….drar även med mina brister…..ja de finns!
Men trots det tyckte jag att intervjun flöt på rätt bra.
Har kommit fram till att det är väldigt svårt att läsa av intervjumänniskor.
Vi skakade hand och jag skulle få besked om några dagar.
I efterhand fick jag höra att det hade varit totalt 25 sökande.
Av dessa hade 5 kallats till intervju.
Jag visste om vilka 4 av dessa var.
1 Hoppade av ganska omgående.
3 kända, 1 okänd och så lilla jag kvar.
Av dessa skulle 3 ta de tjänster som efterfrågades.
Bedömde läget som doktor Alban skulle uttryckt det….stabilt.
Idag ringde det……
Ska åka till Ullared och köpa en stor resväska!
Ska förbesikta Forden som egentligen har sin tid i april!
Ska prata medicinering med min läkare!
Ska förbereda mig på alla tänkbara sätt för det jobbet som väntar!
Känner en motivation som kan vara daterad runt 2005 i kroppen.
Får jag upp den till 2002 så är det bara att hålla i hatten.
Nu drar vi!

JoE

Ps. Vad det hela gäller???
En tjänst 3-6 månader i Kina.

Happenings

Det mest spektakulära var inte att jag gick de totala 8 kilometerna i lätt duggregn utan att halta.
I och för sig var det bara promenadtakt för det mesta…..men jag brukar känna av vänsterbenet efter en halvtimme oavsett tempo.
Inte heller var det att jag efter en drygt 49-årig karriär med hår (ja…jag hade hår när jag föddes. Ja….jag har fortfarande kvar det mesta. Ja…jag är lyckligt lottad på den punkten. Förlåt!) bestämt mig för att typ för femte gången klämma in lite färg i skatboet.
Inte heller var det att jag på vägen hem….strax nedanför Willys….ser min store lille son komma cyklande.
Han kommer cyklandes allt som oftast……kanske inte så jag ser det….men jag vet att det är så.
Inte heller att jag direkt efter ankomst hemma, tar en snabbdusch, råddar om, och knatar iväg för ett i den oändliga raden av utvecklingssamtal på knattarnas skola dryga kilometern bort.
Inte ens att jag under samtalet med min personlige servicetekniker inte använde mig av ett enda barnförbjudet ord.
Ni som följt med här vet att Forden inte är i jätteform.
Den har varit på verkstan sedan i måndags.
Därav att det blivit en hel del små promenader för mig det senaste.
Att min personlige servicetekniker sa att han TROR att de hittat felet fick mig att gå i taket.
Nu får ni tänka på att han använde ordet TROR och summan 12000:- i samma mening.
När ordet TROR och summan 12000:- slås ihop med tanken på att det är en Ford vi pratar om.
Lägg därtill att den har 8 år på nacken.
Och har gått dryga 25000 mil.
Då får ni se en veckad panna i Joacims ansikte….är det värt det?.
Jag gav klarsignal till min personlige servicetekniker…..bad honom prata med Fordguden om att hans TROR är rätt.
För annars det kommer en liten Fordjävel och hemsöker honom på ett för honom mest troligt obehagligt sätt.
Näääää….
Det mest spektakulära….tycker jag……är van med en massa konstigheter som ni vet…..var att när jag sa hejdå till min store lille son som gjort mig sällskap en bit…..han skulle till huvudingången på sin skola.
Var att just då såg jag en samling ungdomar stående vid en bil.
Ungdomar stående vid bilar är ju inte direkt jättespektakulärt.
Men grejen var att det samtidigt steg en doft av mat i luften.
Jag såg att den minst ungdomliga av ungdomarna vid bilen stod med någon sorts mekanisk apparat i näven som de andra ungdomarna stod och fingrade lite på.
”Varbergs pizzeria” stod det på sidan av bilen.
Ungjävl…förlåt…..ungdomarna hade beställt budpizza!
Ni kanske inte är så chockade…men jag tappade hakan.
Beställer ungarna idag budpizza till skolan på lunchrasten?
Vad fan har de för mat i bamba?
Är det okey?
Vet mamma och pappa om det här?
Har sagt det förut och säger det igen…..
Vart är världen på väg?

JoE

Mobil and the dying bil

Ni som läste gårdagens inlägg får ursäkta.
Om ni tyckte det var hafsigt och på sina ställen totalt oförståeligt så är det förståeligt.
Saken är den att jag gjorde ett mobilt inlägg.
Alltså jag använde mobilen till att blogga.
Detta har endast hänt en gång förut.
Det var när jag var nere i Thailand och inte riktigt i mina sinnens fulla bruk.
Kunde lika gärna suttit på en prärie och lallandes lirat banjo ála värsta miffomodellen.
Därför ser jag gårdagens inlägg som det första mobila.
Kan säga så här….
Det är jäkligt svårt att få en överblick på en 4,7 tums touchscreen.
Sen eftersom jag inte ville råka radera allt av misstag så bestämde jag mig för att posta det utan någon korrigering överhuvudtaget.
Så än en gång vill jag be om ursäkt om det var lite luddigt.
Ska antingen lära mig wordpress via mobilen eller kanske helt sonika ge fan i att blogga när jag står utan dator.
Kände mig bara tvungen att berätta om macken/tappen/bensinstation som blivit fik/matvarubutik.
Ni vet…när andan faller på är det lika bra att hänga med….eller kanske inte hmmmm.
Nåväl…..
Forden mådde inte bra när jag skulle hem från jobbet igår.
Men eftersom jag TROR att jag kommit på hur man lurar den fick jag igång den till slut.
Fick även igång den i morse och kom till verkstaden med den.
Min personlige servicetekniker verkade så där lagom intresserad av vad jag hade att berätta om min lilla Ford…..han verkade vilja skapa sig en egen uppfattning…..eller helst ville han nog försvinna väldigt långt bort.
Men jag drog min story om det hela…..vad jag tyckte trodde och gissade.
Sen gick jag hem.
Kanske skulle skaffa broddar var en tanke som slog mig längs den helisiga gångvägsvägen hem.
Strax efter 10 ringde min personlige servicetekniker…..han hade skapat sig en egen uppfattning.
Det var en hel del åt helvete rent ut sagt sa han på ett litet försiktigare sätt än så.
Den lilla Forden hade en massssssssa felkoder i sitt lilla datasystem.
Bromsarna var…som jag hade berättat om han hade lyssnat…..inga bromsar längre.
Jag hade sagt att bakbromsarna var ”no more”.
Nu förklarade han att dom inte fanns längre…..samesame but no fucking different tyckte jag.
Eftersom lite vajrar och annat tjafs också var ganska gone förklarade han att själva bromshistorien skulle gå loss på 8000:-.
Nu intog jag fågelholksposition några sekunder.
När jag lyckats få tillbaka käkpartiet i något som kan liknas normalläge frågade jag…..”VAAAAAAAAAA???”
Nu ville min personlige servicetekniker ge mig en glad nyhet tyckte han tydligen.
”Jag har bytt olja och filter i alla fall”.
”Ska jag gå vidare med bromsarna” fortsatte han lite mer trevande.
Jag samlade ihop de hjärnceller som inte brunnit upp de senaste 10 sekunderna och började nu fråga honom om han inte tyckte att han jobbade lite baklänges.
Att vi med filter, olja, bromsar och felsökning ramlat en bit över 5-siffrigt……och då hade vi inte ens tagit reda på det som jag såg som det stora problemet…..att fordjäveln går som en potta skit.
Kanske skulle min personlige servicetekniker kanske ta reda på vad det problemet skulle kunna kosta innan han reparerade allt annat skit.
Menar….
Bilen har gått över 25000 mil!
Det är en Ford!
Den kan ju förhelvete rasa ihop och dö vilken sekund som helst!
Min personlige servicetekniker tyckte jag hade en poäng där.
Så nu håller han och en något mer elinriktad servicetekniker på att leta det riktiga felet.
Jag…….jag tuggar fradga!
Det har varit så mycket skit det senaste!
Behöver verkligen någon som helst jävla medvind snart.
Måste bestämma mig var smärtgränsen för Forden går.
När ska jag låta Forden gå till Fordhimlen?
Och hur fan ska jag göra då……..

JoE

Shopping

I Norrbotten kallas det mack.

I Göteborgsregionen säger de gärna tapp.

För att alla ska fatta vad som menas kallas det i gemene mans mun bensinstation.

Den lille forden mår inte bra.

Den har i princip inga bromsar.

Den har en koppling som verkligen inte borde kallas koppling längre…..extrapedal på sin höjd kanske.

Det blinkar konstiga lampor som jag aldrig sett tidigare på instrumentpanelen när den vägrar starta…..firar fordjäveln jul?

Sen har den hosta….

Ni vet när man kör där i en lagom otillåten hastighet.

Då hostar forden till.

Precis som om den vill stanna.

Men med lite protester så fortsätter den ändå.

Jag kör vidare med krampaktigt 10 i 2 grepp och svettig panna och önskar att jag i alla fall var en gnutta religiös…..så jag kunde be en stilla bön till fordguden om ”bara några mil till”.

För att bota hostan stannar jag till på en sån där bensinstation.

Tänkte köpa lite hostmedicin i form av k-diesel att ge till forden.

Nu är jag inte inne på bensinstationer så ofta.

På något sätt har det jag kallar bensinstation blivit något helt annat än bensinstation.

Det finns allt!

Allt utom just det som det i min gammelmodiga värld ska finnas på en bensinstation.

Var fan är hostmedicinen undrar jag och petar lite bland kinesiska snabbgrytsmatgrejer.

Inte stod den bland dammsugargrejerna heller.

”Vi har inget sånt här” svarar den ivrigt tuggummituggande expeditpersonen.

”Kolla en bildelsaffär kanske” fortsätter hon och slår in nästa kunds matvarukorg med ekologiska nudlar från Irak.

Vart är världen på väg?

JoE

0923

Jag tror inte på ödet.
Hade man haft en lista över skeptiska människor på planeten jorden hade jag legat topp 10 kan man lugnt säga.
Men det inträffar saker lite då och då som får en att haja till…..”vad i helvete” liksom.
Ta det här med Murphy och hans lag…….lagen om alltings jävlighet ni vet.
Har ju varit inne i själva kärnan av Murphys lag det senaste…..det som kunnat gå åt helvete har fanimig gått åt helvete med besked.
Vill förklara mig själv Murphyfri snart!
Väntar väl egentligen bara på att jag i 120 knyck efter E6 mitt i allt ska sitta med ratten i näven medans resten av min lilla Ford krackelerar omkring mig.
I en dryg vecka till kommer varenda sekund i Forden att vara en pärs för mina redan så hårt ansatta nervbanor.
Sen ska den in på verkstad…….av erfarenhet av tidigare verkstadsbesök vet jag med mig att det INTE är någon garanti för att Forden ska rulla glatt och bekymmersamt igen…..snarare risk för andra haverier med påföljder att jag och en 7-8 mekaniker inte förblir de såtaste av vänner.
Med påföljden att jag kommer lära folk lite ny vokabulär inom det barnförbjudna området.
Med påföljden att jag kommer få dåligt samvete.
Med påföljden att nervbanorna får sig ännu en körare.
Welcome Murphy alltså!
Men ödet alltså…..
0923
Siffror som betyder ingenting för de flesta.
Jag lovar och svär…..
I princip dagligen tittar jag på klockan när den är 09.23
Varje gång hajar jag till……vad vill det säga mig?
Jag menar…..
Jag tittar på klockan då och då.
Men över hälften av gångerna är klockan just 09.23.
Alla som är från Norrbotten vet att 0923 är riktnumret till Kalix.
Kalix…..orten där jag växte upp.
Orten där jag fortfarande var oskuldsfull och bekymmersfri.
Orten som jag alltid kommer att kalla hem.
När jag ser de där siffrorna på klockan undrar jag vad det vill mig.
För det känns som om något vill påminna mig om Kalix.
Jag har inte varit där på snart 15 år.
Jag längtar aldrig dit.
Men ändå är jag så hårt knuten till det……det var ju där jag formades till den jag är.
Varför vill siffrorna på klockan att jag ska tänka på Kalix i princip dagligen?
Som sagt…..jag tror inte på ödet.
men ibland känns det som om något vill påverka mig i någon riktning.
Eller så är jag bara en inbillningsfull dåre.
Ni som läser här vet ju att min hjärna tar med mig ut på äventyr allt som oftast.

JoE

Man in the mirror

Igår skrattade jag på riktigt för första gången på väldigt länge.
Tanken som slog mig……”satan vad jag saknar mig själv!”.
Ställer mig framför spegeln och ställer frågor till främlingen som möter min blick.
Vem är du?
Vad vill du?
Vart ska du?
Vad i helvete gör du här?
Det enda svaret jag fick var……”jag vet inte”.
Har börjat städa hjärnan.
Behöver komma åt all skit som ligger i hörnen och skräpar.
Vill bli jag igen.
Saknar drömmarna!
Saknar harmonin!
Saknar lusten!
Saknar mig!
Har en lång väg att gå…..men någonstans måste jag börja.

JoE